Nu börjar jag få ångest för framtiden och kanske till och med ångra mitt "beslut" att behålla tvillingarna, inte för att jag tror att jag inte kommer klara av det, utan mer för allt kaos och frustration kring deras pappas ovilja och brist på samarbetsförmåga, att Storbus och Lillbus verkligen inte vill bo med honom utan med mig, vilket han totalt ignorerar!
i fredagskväll när vi var på middag hos mormor och morfar, eldade brasa efter maten och han satt och såg ledsen ut, kom en av mormors hundar och hoppade upp till honom i soffan och låg där med honom hela tiden, han kramade och gosade med henne tills vi skulle åka hem och sova, DÅ kastade han sig i mina armar och sa "mamma jag vill inte åka fram och tillbaka mer, jag vill vara med dig hela tiden" så såg han så hjärtskärande ledsen ut. Det är verkligen förfärligt att förklara för sin icke fyllda 4åring att det inte går, att jag inte bestämmer det, men att jag vill det oxå såklart. Sedan ville han ta med sig hunden till Stockholm! Jag förstår precis varför, hundar har en förmåga att känna av sinnesstämningar och ge en obegränsat med kärlek och tröst....något hans pappa verkligen inte är bra på.....
Känslomässig vanvård är nog vad man skulle kunna kalla deras boende i stockhom för, men det är ingen som tar hänsyn till en snart 3 årings och en snart 4 årings känslor, vilket är underligt för det är ju nu de verkligen kan ta skada för resten av sina liv!!
...jag skall fortfarande hämta/lämna barnen vid umgängen, något som börjar kännas ganska jobbigt med min stora mage, foglossning och sammandragningar...men bryr sig deras pappa?! nej, verkar snarare som om han har en utstuderad plan att krossa mig, se till att mina rättshjälpstimmar förbrukas i förtid för att han är så konflikträdd och inte kan ta egna beslut utan hänvisar allt till "advokaterna" (jag har nyss bytt advokat men har bara 34h kvar av min rättshjälp....vilket är en piss i Östersjön). Han djävlades med mig när jag flyttade i december så att jag inte kunde ta med mig alla mina saker, sedan kom det överrens med advokater att jag skulle få tillgång till mina saker när jag hade ärende i stockholm....vilket han total vägrat alla gången jag har velat komma åt dem, när jag hade möjlighet...nu kan jag inte köra 60+60 mil och lasta en bil osv med resten, och nu heter det att vid månadsskiftet blir det grovsoprummet!! Jag är så arg att jag kokar, han manipulerar hela tiden...eller fortfarande, och är kall och beräknande!!
Jag tror att han kanske kommer ta sitt förnuft till fånga och bli sitt gamla jag igen, att vi kan stryka ett streck över allt som varit och försöka vara en familj för barnens skull...vi tyckte ju om varandra förr....men jag är nog bara en blåögd dreamer....jag vet ju att han inte alls funkar som andra vanliga normala människor gör eller att man kan förvänta sig en gnutta medmänsklighet och empati eller förståelse för barnens och min sitution, men trots att jag vet detta så överträffar han alltid sig själv!
Imorgon är det avfärd till huvudstaden igen för att lämna mina älskade älskade busungar, jag vet inte hur det blir om 2,5v om jag ens kan resa fram och tillbaka då....jag är livrädd för att föda på ett x2000, men jag måste få träffa mina älsklingar annars står jag inte ut!
...och vad händer sedan?!?! bara 90 dagar/3 månader kvar men jag räknar mer med 2 månader för tvillingar håller sig sällan på plats så länge och med tanke på min livssituation....hur skall jag hinna med allt före de kommer? så mycket jag ville sy, så mycket jag har kvar att fixa i min lägenhet...har inte ens en spjälsäng längre, än mindre en tvillingvagn...skit säger jag bara!
